Skogen både jobb och intresse för Anna-Ida och Daniel

– Det blir kanske lite väl mycket skogssnack ibland, erkänner Anna-Ida. Barnen kan tröttna på oss och säga att vi ska prata om något annat. Men vi är engagerade och har mycket tankar och idéer som vi vill bolla med varandra.

De bor på en gemensam skogsgård 20 kilometer norr om Karlshamn. Gården förvärvades genom gåvoköp från Daniels föräldrar 2010.

– Då hade de bara ägt fastigheten i tre år, säger Daniel. Men det är ändå bekanta marker för mig. Jag är uppväxt på en gård i närheten och både farfar och pappa har brukat åkrarna på den här fastigheten. Så länge jag minns har de kört hö här. När de tidigare ägarna skulle sälja ringde de pappa för att säga upp arrendet och då blev det så att han köpte gården.

Samma år träffades Daniel och Anna-Ida. Daniel hade börjat fundera på att renovera boningshuset på gården och flytta in.

– Huset hade stått obebott i 30 år och vi renoverade tillsammans, säger Anna-Ida. Huset var i dåligt skick och det växte granskog och sly tätt inpå knutarna.

Stort naturintresse

Under tiden som paret la tid och energi på gården föddes tanken på att köpa hela fastigheten och bli skogsägare tillsammans. Ett beslut de inte har ångrat.

– Det kändes naturligt för oss båda, menar Daniel. Vi har ett stort naturintresse och jag har alltid tyckt om att arbeta praktiskt. Under uppväxten hjälpte jag till mycket i skogen och hade även stor frihet att prova egna teorier.

Daniel är murare i grunden, men driver sedan tre år eget inom skogsskötsel, bland annat med uppdrag för Södra. Anna-Ida är skogsinspektor och anställd på Södra, där hon från kontoret i Kallinge mest jobbar med backup som skogsvårdsledare och produktionsledare.

– Jag är visserligen uppväxt inne i Karlshamn, säger Anna-Ida. Men pappa hade mycket skog när jag växte upp och jag har alltid tyckt om att vara i skogen.

Skogsintresset gjorde att Anna-Ida köpte en av sin pappas fastigheter, Påkamåla, genom gåvoköp 2016.

– Fågelvägen är det bara ett par kilometer dit. Daniel och jag pratar som sagt mycket om skog och även om Påkamåla är min fastighet och den här är gemensam så sköter vi dem i hög grad tillsammans. Kanske har jag sista ordet när det gäller Påkamåla och Daniel det sista ordet här. Men vi har ungefär samma tankar och inställning, med många gemensamma projekt på båda fastigheterna. Ekonomiskt är vi noga med att skilja på dem, så att intäkterna stannar på respektive gård.

Vill ta hand om ekarna

Den gemensamma gården är på 31 hektar och ligger i ett traditionellt småskaligt odlingslandskap, granne med Ire naturreservat. Fastigheten är långsmal och stenig med en del genomsläppliga jordar.

– Det har varit mycket gran här och är det till viss del fortfarande, säger Daniel. När vi köpte var det övervägande gammal skog på fastigheten och vi har fortfarande 6-8 hektar slutavverkning kvar. Något hektar är 40-årigt, men resten är planterat 2011 och senare. Vi försöker skifta en del gran mot tall och löv där det finns förutsättningar. Den del av fastigheten som ligger längst bort är ganska svårtillgänglig, så där har vi en produktionsyta med gran. 

Runt gården och gränsen mot reservatet försöker Daniel och Anna-Ida skapa samma naturtyp och karaktär som inne i reservatet.

– Vi har ett stort ekintresse båda två, förklarar Anna-Ida. De ekar som nu står fina här kring gården var gömda i granskogen när vi flyttade hit. Kommer det en ek ute i skogen gör vi en brunn runt den så att den får chans att utvecklas. Där är målsättningen att det ska bli en producerande ek, men kring huset handlar det mer om att få vackra omgivningar.

Sprider gärna riskerna

Daniel och Anna-Ida är inte främmande för att plantera gran, men eftersom grandominansen har varit stor på fastigheten och många bestånd i dag har samma ålder vill de göra vad de kan för att sprida riskerna.

– Vi försöker att ståndortsanpassa, säger Daniel. Det är egentligen inte så svårt, men utmaningen är att inte få det för plottrigt och uppblandat, utan ha ett system så att allt kan skötas på rätt sätt. Planterar vi exempelvis tall så vill vi göra det på en sammanhållen yta. Sedan kan vi sätta löv lite vid sidan om den ytan.

Samtidigt vill de gärna skaffa sig valmöjligheter genom att låta ek, bok och björk vara kvar så länge det går i granplanteringarna.

– Tanken är att det då finns något annat om granen skulle försvinna. Den valmöjligheten kan vi ha med oss ganska länge, men till slut måste vi välja vad som ska stå kvar. Det blir för tidskrävande att producera skog i stor skala på det sättet.

Filosofin att sprida riskerna handlar också om att anpassa sig till klimatförändringarna.

– Vi vet att klimatet förändras och att det blir torrare, säger Anna-Ida. Det betyder att vi inte kan vara helt säkra på vad som kommer att fungera framåt. Därför känns det viktigt att ha olika trädslag och att våga testa annat än gran.

På båda fastigheterna har Anna-Ida och Daniel haft angrepp av granbarkborre där vattentillgången har varit för dålig och träden har blivit stressade. 

– Då känns tallen som ett säkrare kort, menar Anna-Ida. Vi får upp en del självföryngrad tall, men köper också förädlade plantor. Dessutom är det roligt att testa nytt. Vi planterade några lönnar längs en väg för ett tag sedan, mest för att vi var nyfikna på vad som ska hända. Det finns kanske ingen produktion i dem, men det är kul att se om de får vara kvar.

– Vi har också experimenterat med snabbväxande trädslag som lärk och poppel, säger Daniel. Eftersom vi är certifierade får vi bara ha en viss andel sådant. Just poppeln fungerade inte så bra, men det är ändå roligt med trädslag som växer så mycket snabbare än gran.

Är överens om det mesta

En del av deras filosofi i skogen är att ha något som växer på alla ytor. Antingen i form av plantor eller att de ser att det kommer självföryngrad tall, gran eller ek.

– Något ska växa, så att vi har alternativ, förklarar Daniel. Vi är ganska överens om det mesta kring skogsskötseln. Har vi olika teorier eller åsikter så är det oftast på detaljnivå. Jag röjde exempelvis fram några granar och tallar i anslutning till betesmark för ett tag sedan. När vi sedan gick förbi det stället fick Anna-Ida syn på granarna och sa att hon ville röja bort dem. Då berättade jag att jag precis hade röjt fram dem. Värre än så är det inte.

Anna-Ida har bland annat läst Skogskandidatprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö, medan Daniel lärt sig genom praktiskt arbete och även kompletterat med kursen Hållbart familjeskogsbruk på Linnéuniversitetet.

– Jag har också snappat upp en hel del från Anna-Ida när det gäller det teoretiska, säger Daniel. Framför allt vad gäller sättet att räkna och förstå skogen på fler sätt än att den växer och varför den växer. Sedan är jag säker på att vi fortsätter att lära oss bara genom att tillbringa tid i skogen och se vad som händer under och efter olika projekt och åtgärder.

Hugger lite åt gången

I Påkamåla är 40 procent av bestånden yngre än 15 år och 40 procent äldre än 80 år. Den 38 hektar stora fastigheten ligger på gammal jordbruksmark med mycket stenrösen.

– Vi hugger inte mer än några hektar åt gången, säger Anna-Ida. Tanken är att ha en kontinuitet och ett ständigt, jämnt flöde. Dels för att det känns bra att det alltid finns något att hugga och dels för att vi som självverksamma skogsägare får lättare att hinna med att plantera och röja när vi inte tar så stora ytor.

Hittills känner de att de har hunnit med vad de har planerat. I produktionsskogen vill de ligga i fas så mycket det går, men känner ingen stress om någon röjning får vänta lite. 

– Sedan kan vi alltid göra en punktinsats där vi ser att behovet är som allra störst, och låta resten av det beståndet vara till nästa gång, säger Daniel. Det är bättre än att inte göra något alls.

Södra har hjälpt till med slutavverkningar, men Anna-Ida och Daniel tror att det skulle vara svårare att släppa ifrån sig röjning och plantering.

– Samtidigt vill vi ha bra tillväxt och få fram rätt trädslag, säger Anna-Ida. Så om vi verkligen kände att tiden inte räckte till skulle vi säkert kunna ta hjälp med det också. Det är viktigt att det blir gjort.

Större andel tall

Det har varit mycket gran i Påkamåla, men Anna-Ida vill gärna styra om till större andel tall. 

– Det grunda jorddjupet borde passa tallen, säger hon. I gamla skrifter har vi sett att fastigheten var ekdominerad på 1940-talet och det påverkar oss en del. Det känns inte särskilt sentimentalt att avverka de gamla granarna med den vetskapen, och det sporrar oss att prova något annat än gran. Det är också spännande att se om det går att etablera tallen. Det är betydligt större betestryck i Påkamåla än här, men samtidigt har vi en väg som går precis förbi vår tallplantering. Det gör det lätt att köra dit och behandla plantorna.

Några slutavverkningar har de hunnit med i Påkamåla. Några mindre gallringar finns att göra, men inga stora. Hösten 2017 planterade de tall som sedan dog under den varma, torra sommaren 2018. Sedan dess har de provat olika trädslag på det hygget, men haft problem med det mesta.

– Huvudtanken är ändå löv eller tall, med tanke på att vi har så mycket gran, säger Daniel. Vi har även gallrat ett NS-bestånd och avverkat ett bestånd med mycket barkborreangrepp. Där har vi nu fläckmarkberett och planterat tall och björk.

– Vi har lärt oss att det inte går att plantera i Påkamåla om vi inte markbereder, säger Anna-Ida. Det är så kraftig jord där att det blir halvmeterhögt gräs så fort det kommer ljus till marken. Vi har nog bättre gräs där än vi har på åkrarna där vi slår hö till fåren.

Effektiva får på gården

Fåren är värmlandsfår, 36 till antalet. Tidigare har Anna-Ida och Daniel haft lamm varje år, men inte den här säsongen.

– Vi hade en vargattack i vintras där vi förlorade två bagglamm, berättar Daniel. Men framför allt ville vi ta en paus från lammen eftersom de kräver en del arbete. 

Värmlandsfår växer ganska långsamt och även om de ger kött så är det framför allt det öppna landskapet som är syftet med fårhållningen. 

– Fåren har gjort ett fantastiskt jobb här kring gården, säger Anna-Ida. De är effektiva och tuggar i sig det mesta. Därför har vi sparat björnbärssnår i små tussar där det kommer upp ekar, så klarar sig ekplantorna från fåren. Men nu när vi har fått det så fint har vi talat om att kanske minska på antalet får och i stället komplettera med ett par kor. Fåren är lite sämre på gräsytor.

Ullen använder Anna-Ida i sina grönsaksland, där den håller fukten i jorden och hindrar ogräs från att få fäste.

– Jag tycker om att sticka och hade ett tag ambitionen att använda ullen för att göra garn, säger hon. Jag köpte till och med en spinnrock för att prova, men det var för tidskrävande.

Skogen avkoppling och nöje

Att ha skogen med sig både i yrkeslivet och på fritiden är inte så utmanande, tycker Daniel.

– Nu har jag bara arbetat på det här viset i tre år, men jag känner fortfarande ett jättesug när jag är hemma en dag och röjer, säger han. Plantering kan jag göra på kvällen efter en arbetsdag, men för röjning tar jag oftast en heldag då och då under vinterhalvåret.

För Anna-Ida, som jobbar mer teoretiskt och administrativt om dagarna, fungerar stunderna i skogen både som avkoppling och nöje. 

– För mig är det jätteskönt att komma ut och plantera eller röja, säger hon. Att röja i en plantering är så tacksamt, man riktigt känner hur träden tar för sig av det nya utrymmet. Jag gillar också pysslet med att plocka fram små ekar, skapa vackra skogskanter, hamla träd och få det fint på betesmarkerna.

Både Anna-Ida och Daniel jagar, men de senaste åren har det inte blivit så mycket av det intresset. Barnen Alfred, 15 år, Gottfrid, 13 år och Hugo, 4 år, har förstås prioriterats, men de tror också att intresset för jakten har svalnat i och med att de tillbringar så mycket tid i naturen ändå.

– Jag var en väldigt inbiten jägare, säger Daniel. Jag är visserligen fortfarande med i ett jaktlag, men förra året var jag ute tre gånger. Kanske var det inte jakten i sig som var det viktiga, utan att faktiskt få vara i skog och mark. Det behovet får jag nu tillgodosett både i arbetet och genom skogsägandet.

Anna-Ida var med och sköt en älg för några år sedan.

– För tillfället uppskattar jag mina andra intressen mer än jakten, säger hon. Jag är fullt nöjd så här, men när barnen blir större kanske det blir mer jakt igen. Just nu tar jag hellre med mig motorsågen än bössan när jag går till skogen.

Vill göra kloka val

Anna-Ida och Daniel är tacksamma för att de hade möjlighet att bli skogsägare i så unga år. De långa perspektiven i skogen ser de både som en trygghet och en tråkig omständighet.

– Jag önskar att jag kunde få vara med i framtiden och se vad det blir av våra ekar, säger Anna-Ida. På så vis kan jag bli lite irriterad på de långa omloppstiderna. Men det är också det sköna med skogen, att den i princip är konstant även om den förändras långsamt. Att få leva i ett kulturlandskap där det finns så många spår av tidigare generationer är också en förmån. Det påverkar oss så att vi vill göra kloka val i vår förvaltning av skog och mark.

Av barnen är det Alfred som hittills är mest intresserad av skogen. Han har sökt till gymnasiet i Ryssby för att påbörja skogsutbildning.

– Anna-Ida och jag var 25 år när vi flyttade hit och 27 när vi köpte, säger Daniel. Även om skogen växer långsamt inser vi att vi har varit med om mycket och att vi lär oss hela tiden. Därför känns det också viktigt att våra barn ska få tillgång till en gård i unga år, om de är intresserade. Vi vill förmedla vår känsla för skogen till dem, men inser förstås att de sedan måste få pröva sina idéer och jobba på sitt sätt med skogen. Så är det något vi saknar är det en tredje gård, för att kunna ge dem var sin.