Simon Lönnäs driver skogsbruket tillsammans med morfar Bertil

– År 1530 föddes en pojke som hette Nils Sunesson, säger Bertil Lönnäs och berättar att denne Nils kom att bli stamfader för släkten. 

Nils blev fältöverste och födde upp hästar som både Erik XIV och Johan III intresserade sig för. Han deltog även i sjuårskriget och slogs mot ryssen med Johan III. Ryktet sa dock att han var väl lierad med Nils Dacke, så något adelsbrev fick han aldrig. 

Nils Sunesson blev istället stamfader till Lönnäs-släkten.

Simon Lönnäs, 32 år, är född och uppvuxen på gården. Han äger idag gården med 550 ha skog tillsammans med sin mamma Eva och morfar Bertil. De har ytterligare några gårdar och sammanlagt 850 hektar mark. Åkermarken är utarrenderad.

– Mor är egentligen inte så jätteinvolverad i driften, säger han, men jag och morfar diskuterar och pratar om vilka åtgärder som ska utföras. 

De har lite olika ingångar, Simon och hans morfar. 

– Jag är ju skogligt utbildad, säger Simon som idag arbetar som mäklare och skogskonsult samt är delägare och vd för mäklarfirman Skog och Lantbruks verksamhet i Kalmar Län och södra Östergötland.

Morfadern är mer industriellt inriktad och har ett förflutet inom verkstadsindustrin med leveranser av maskinsystem till den globala sågverksindustrin. 

Ändå är det Simon som är den som mest ligger på om avverkning. Bertil erkänner att han tyckt att det varit ganska jobbigt att tvingats hugga ner mycket av den gamla skogen eftersom gården varit hårt drabbad av granbarkborre och snöbrott. 

De skämtar och smågnabbas.

– Vad fasen, morfar har varit koncernchef, han skulle aldrig acceptera att ha ett stort lager som bara tappar i värde, säger Simon.

Bertil småler och konstaterar att de diskuterar sig fram till bra lösningar.

– Simon är mitt barnbarn, min granne, min jaktkompis och intresserad av skogsbruket och företaget.

Att exempelvis syskon och kusiner äger tillsammans tror Bertil egentligen inte på och Simon har som skogskonsult varit med om ett antal generationsskiften. Här på Rakenäs fungerar samägandet i de tre generationerna fint, konstaterar de. 

Kräver tillsyn

– Ska man få någon intresserad behöver man släppa in dem tidigt, konstaterar Bertil. 

En skogsgård kräver tillsyn. Hela tiden. Både Bertil och Simon tycker att det är bra att bo på sin gård. Bertil har dock bara bott här i sju år i vuxen ålder, medan Simon är född här.

– Mor och far flyttade härifrån när jag var tio. Sen flyttade jag tillbaka när jag gick på gymnasiet och hade fått körkort. 

Gården omfattas av både goda granmarker och bra tallmarker i jämn åldersfördelning trots kraftigare avverkningar. Här finns också flera sjöar där de låter tallen stå kvar. 

– Det är bra att det finns kvar lite gammal skog, säger Bertil och berättar om Höga hällar, ett område där det funnits ett gammalt stenbrott. 

Det är ett vidunderligt vackert område, med höga, raka furor som är 250 år gamla och mycket mossa. Här har Bertil låtit anlägga en väg.

– Det är för att jag ska kunna ta bilen hit när jag blir äldre, säger han. 

Han och Simon konstaterar att de har en bra blandning i skogen, trots barkborrens angrepp.

– Vi har precis gjort färdigt skogsbruksplanen, berättar Simon, och vi jobbar hårt med ståndortsanpassning med tall på tallmark.  

Skogen en livsstil

Varför äger ni skog?

– Av många skäl, säger Bertil. Jag är uppväxt i skogen, att äga skog är en livsstil. Jag fick jakten med barnsbenen. Den här tiden är det jakten som gäller, att sitta i vindskyddet med kompisarna medan hundarna jobbar. Det är sådan kvalitet…

Simon instämmer. Han har aldrig känt någon press att fortsätta gårdens tradition.

– Men det har känts självklart. Det är här jakten och skogen finns, dessutom trivs både jag och min familj mycket bra att bo här på Rakenäs. Det är klart att det förpliktigar att vara 16:e generationen men det är inte huvudanledningen till att jag äger skog. 

Simon har två systrar, men ingen av dem var sugen på att ta över. Familjen har sett till så att det blivit rättvist mellan syskonen ändå.

– Det känns väldigt bra att undvika samägande mellan kusiner och syskon, säger Bertil. 

Varken Bertil eller Simon gör något manuellt arbete i skogen. De ser sig som förvaltare och Simon är fullt upptagen med heltidsjobb och familj. 

– Jag hade en röjningsfirma när jag pluggade, berättar han, då röjde jag både här och hos de närmaste grannarna. Men man ska ha tid och det finns de som är oerhört duktiga på dessa tjänster. Man ska göra det man är bra på och därför köper vi de manuella tjänsterna.

– Vi köper allt utom det administrativa. De två senaste gallringsprojekten har utförts av Södra. 

Trots att Bertil varit skogsägare hela livet är han en ung Södramedlem, han gick inte med förrän 2018.

– Jag tyckte inte att Södra var effektiva inom sågverksindustrin. Men de har blivit betydligt bättre, säger han och tillägger: De gör mycket som är väldigt bra och viktigt för skogsägarna.

Tryggt med Södra

Simon gick med i Södra 2020, när han fyllde 30 år och blev delägare. 

– Men jag har haft kontakt med Södra långt tidigare, bland annat genom älgbetesinventeringarna. Och jag har alltid tyckt att det varit spännande med Södras modell. Det är tryggt med Södra. Vi är dessutom mycket nöjda med vår kontakt på Södra, Sara Jonsson Vimmerby. Hon är en mycket kompetent och engagerad skogsinspektor.

Det som står på schemat just nu, utöver höstens jakter, är ett större gallringsprojekt. 

– Förhoppningsvis hittar vi inga granbarkborrar. Sen är det ett antal underröjningar och ungskogsröjningar. 

De har också haft ett antal vägbyggnationer. 

– Vi har byggt sammanlagt två kilometer nya vägar de två senaste åren. Många upplever att vägnätet är en kostnad, men för oss är det en investering att korta skotarvägarna för att minska miljöpåverkan. 

Filosofin har hela tiden varit att låta överskottet från skogsbruket gå tillbaka till fastigheterna. 

– Vi återinvesterar inte bara i skogen utan vi utvecklar byggnadsbeståndet med exempelvis solceller på lagårdstaket. Vi har dessutom byggt både gym och viltslakteri.

Kaffet är urdrucket och bullarna uppätna. Elden i ”lunchplatsen” falnar. Lunchplatsen är en av Bertils favoritplatser i skogen. Men han har många fler.

– Sjöarna, där är trevligt att sitta med en termos kaffe. Och jag trivs bra i det gamla huset jag bor i. 

Simons favoritplats var länge en liten övernattningsstuga vid en av sjöarna. 

– Men nu när vi byggt vägarna finns det en väldigt trevlig grillplats vid sjön Njuren, där trivs jag bra. 

Engagerade i jakten

Båda nämner jakten som en trevlighetsfaktor. Simon har tre jakthundar och är ordförande för älgskötselområdet.

– Vi är ett markägarstyrt älgskötselområde, och vi är markägare som jagar. Lönneberga är ett av få områden i Hultsfred som har oerhört högt betestryck. Historiskt sett har vi också haft hög avskjutning. 

Han konstaterar att kronhjorten tyvärr är på uppåtgående och att man strider för att öka avskjutningen ännu mer. 

– Det är inte viltstammens storlek som är det avgörande, utan att skadenivån ska vara acceptabel. Tittar man ut på ett hygge nu, jämfört med för 15 år sedan så såg man mycket mjölkört då, nu hittar man den sällan. Det är viktigt att det råder balans mellan skog och vilt.