Viltdemohägnen öppnar skogsägares ögon för hur det faktiskt ser ut
Det är en varm och solig dag. Trots det besökte nästan 40 personer Viltdemohägnens dag strax utanför Sollebrunn, som är en av 40 platser där Södra har ställt i ordning viltdemohägn.
Det är några år sedan Marie Hallén upplät mark för viltdemohägn på ett hygge strax nordväst om Sollebrunn. Just här finns mycket viltbetesskador och vilt finns det gott om: vildsvin, rådjur, dovhjort, kronhjort och älg.
Stefan Persson, viltsamordnare med rötter i trakten, och Carl Johan Olsson, ansvarig för kooperation och lärande i Södra, inledde dagen med att berätta om projektet Kraftsamling Tall som nu är avslutat.
– Projektet är resultatet av flera års diskussioner, motioner och inspel. Och nu när det är avslutat, kommer den stora frågan: Hur jobbar vi framåt? säger Stefan Persson.
Stort intresse
Intresset är stort hos de närvarande, liksom frågorna och frågeställningarna. En följd av projektet är att de frågeställningar som kommer upp numera kan baseras på fakta, snarare än subjektivt tyckande.
Målet, eller målen, för det finns fler, är att få ner de årliga viltbetesskadorna på tall till 5 procent (sju av tio stammar ska vara oskadade när ungskogen uppnår fem meter – älgbetessäker höjd), att ståndortsanpassa så att RASE (rönn, asp, sälg och ek) kan få växa upp och bli träd samt att kvaliteten på älgstammen (läs kalvvikterna) ökar.
– Det är ett branschgemensamt mål med stöd från staten, konstaterar Carl Johan Olsson.
Stefan och Carl Johan, med hjälp av Niklas Hermansson, som är vice ordförande för Sollebrunn Västs skogsbruksområde, visar upp ett antal skyltar som beskriver hur det ser ut.
En av skyltarna visar södra Sverige uppdelat i älgförvaltningsområden. Vid projektets start 2018 är i princip hela området (utom ett ÄFO) rött, vilket innebär att de årliga betesskadorna ligger över 10 procent. Nu när projektet avslutats finns ett par-tre gröna områden där målet är uppnått.
– Kan man säga att vi har dubbelt så många älgar som vi borde ha? lyder en fråga.
Stefan Persson skakar på huvudet:
– Nej, det kan vi inte säga rakt av. Det finns mycket annat vilt som också betar det foder som skulle varit älgens.
Under den inledande genomgången konstateras att skogsägare blivit mycket bättre på att återplantera med tall på tallmark, så duktiga att det numera ibland uppstår brist på tallplantor. Också kalvvikterna berörs och en av tavlorna visar tydligt hur kalvvikterna sjunkit med ungefär ett kilo per år sedan 2007.
Totala viltbetet påverkar
– Vi måste titta på det totala viltbetet. Älgen har fått konkurrens av hjortar och vildsvin vilket gör att älgkorna inte får tillräckligt med mat och därför föder mindre kalvar som inte mår bra. Här gäller det att hitta balans. Det är en otroligt viktig fråga som vi måste jobba med full kraft på, konstaterar Carl Johan Olsson.
Men nu har det blivit dags att gå ut på hygget och titta på hägnen. Ena gruppen får följa med Niklas Hermansson för att se hur det ser ut dels när inga djur kommer åt att beta, dels halvhägn, där nätet placerats 50 centimeter upp så att rådjur och mindre djur kommer in. Referensytan är lätt att hitta. Den består av allting utanför hägnet. Här ser vi tydligt hur tallplantor betats, ibland flera gånger, liksom lövträden som bara blir små buskar. Av mjölkört (rallarros) finns inte ett blad och knappt heller hallonris.
Hägn löser inte problemet
– Hägn är inte det sätt vi ska lösa betesproblematiken med, men de är ett bra pedagogiskt verktyg för att visa hur stor påverkan viltbetet har på vegetation och plantor idag, konstaterar Niklas Hermansson.
Marie Hallén berättar om sin skogsgård och drar också parallellen till djuren i den egna ladugården:
– Finns det inte tillräckligt med mat till korna kan jag inte skylla på att fåren ätit upp det.
Hon konstaterar att hon driver skogsbruk i en av landets ”värsta” delar vad gäller betesskador.
– Jag var här och tittade i våras. Första gången var det inte betat, när jag kom två veckor senare var alla tallskott borta.
Flera förslag på åtgärder lyfts upp, bland dem som nämns är hattar för tallplantorna och samlad viltförvaltning.
– Vi har en lång väg att gå och behöver gå hand i hand, konstaterar Marie Hallén.
Rejäl munsbit
Vid station nummer två synliggör Stefan Persson hur mycket en älg äter på ett vinterdygn genom att visa en plastback med ljung och olika sorters ris, en rejäl munsbit på 10-13 kilo.
– Djuren är precis som vi och behöver äta lite av hela kostcirkeln…
Han visar också hur många andra vilt det går på en älg:
– En älg äter lika mycket som sju rådjur, så om vi har många rådjur räcker maten till färre älgar.
Vid den efterföljande lunchen finns det mycket att prata om. Flera av de församlade konstaterar att det varit nyttigt att med egna ögon få se hur det faktiskt ser ut, speciellt med tanke på att man gärna blir hemmablind i sin egen skog. Eller som Marie Hallén uttrycker det hela:
– Vi ser ju inte den uppätna smörgåsen.
Anders Rickeberg har åkt från sydost om Herrljunga.
Han har 130 hektar skog och tre egna hägn. Här är han tillsammans med L-G Hedlund, ordförande för ÄFG 2.
– Det går ju inte att driva upp tall utan inhägnad. Vi har haft bra diskussioner om hur man styr viltet. Jag är förvånad över att rådjur och dovhjort inte går på tallen. Jag har hägnat hela vägen ner på mina hägn, kanske ska jag tänka om framöver. Jag började odla tall 2006 men det gick inte alls så jag markberedde och odlade gran i stället. Nu har jag fyra-fem år gamla hägn. Vi måste tänka på ett helt annat sätt.
Anna Hermansson, Tången, Källeryd:
– Jag äger ingen skog än, men vi planerar ett generationsskifte. Jag ser hur stor skillnad det är när det är ett helhägn och förstår hur viktigt det är med blandskog. Är det bara gran som växer tätt finns inget ris och foder till viltet. Jag tror att jag kommer titta med andra ögon hemma, speciellt om man vill ha biologisk mångfald. Det gäller att få balans mellan tillräckligt med foder till viltet och ett lönsamt skogsbruk. Men om vi hägnar in, vart tar då viltet vägen? Till grannen?
Johan Westman-Dickson med sonen Gustaf, Alingsås:
– Mina svärföräldrar har skog. Jag är road av jakt och tyckte att Stefans föredrag om vilken typ av föda olika vilt äter var intressant. Att det varierar beroende på vilken trakt det är, om det finns inägor och mycket jordbruk eller om det är utpräglat skogsbruk.
Anna-Karin Sanderöd och Johan Roxell har en fastighet på 60 hektar skog och 5 hektar åkermark i Kyrkås men bor själva i Göteborg.
– Det här var väldigt väl använda timmar. Det är bra att få faktaunderlag, det är så mycket tyckande och svårt att veta vad som gäller. Man ser ju vad som fattas utanför hägnen, det är lätt att bli hemmablind. Vi jobbar långsiktigt och har många samråd, men konstaterar att som markägare borde vi vara mer aktiva.
Tre generationer från Nol, bestående av Morgan och Majvor Johansson med sonen Krister och sondottern Clara:
– Det ser ut här som det gör i bygden, konstaterar Krister. Det är tydligt att viltbetet påverkar produktionen.
De konstaterar att det råder stor skillnad inne i, och utanför hägnen.
– Vi markägare beskylls ofta för att plantera monokultur, men det är tydligt att betestrycket påverkar och driver monokulturen, säger Majvor som idag fick lära sig att rådjuren tar en hel del av de små tallplantorna.
– Jag kommer ihåg hur man såg mjölkört på hyggena förr, det var fullt lövuppslag och tall, som inte kommer idag, säger Krister.
Familjen konstaterar att de som markägare har ett ansvar att föra dialog med jägarna.
– Bjuder de inte in oss på sina möten får vi bjuda in oss själva, annars kanske det inte blir någon jakt.
Clara är tredje generationen och brukar följa med pappa Krister på jakt ibland.
– Och så plockar jag svamp och blåbär. Jag har nu fått mer förståelse för varför man måste jaga.
Det arbete familjen lagt ner hittills blir det hon och hennes barn som får skörda frukterna av.
Nyhet
Publicerad: