”Målet med jakten är att det ska vara roligt”

Simon Lönnås har jakten i blodet sedan han låg i spjälsängen. Han är sextonde generationen hemma på gården i Lönneberga där han förvaltar 550 hektar skog tillsammans med sin mamma och morfar.

Älgskötselområdet omfattar omkring 11 000 hektar och här finns 22 jaktlag där de flesta är markägare som jagar ”hemma”. 

– Vi har gott om älg, rådjur, en växande stam kronhjort och gott om vildsvin.

Hur ser skadebilden ut inom ert älgskötselområde?

– Jag har för mig att vi ligger på 12 procent årsskadad tall. Det är väldigt långt från målet på 5 procent. Siffran fluktuerar lite, en betesinventering var uppe på 17 procent, så det beror lite på hur man mäter.

Hur har ni arbetat för att minska betesskadorna?

– Historiskt har vi alltid haft gott om älg. Därmed har vi haft stor betesproblematik och hög avskjutning. Det vi gjort på sistone är att vi använder oss av avlysningsjakt från dag ett, inga restriktioner. Vi delar bara ut vuxna älgar, kvoterar inte könen, det är fritt fram att skjuta det som kommer och vi har fri kalvavskjutning. I år hade vi tio honor, tio tjurar och 23 kalvar. Vi är nog det enda ÄSO:t som ligger på 110 procent av vad vi får skjuta. Vi anser att vi kan ligga där och ändå hålla älgstammen.

Vad har ni för mål med jakten? 

Det är klart att det ska vara roligt. Det är en stor faktor i jakten. Men nöjet får inte kosta vad det vill. Det är självklart jätteroligt att ha älg i varenda buske, men det blir inte hållbart i längden.

Vad har ni för mål med älgstammen?

– Vi ska ner till 4,5 älg per 1 000 hektar i vinterstam, det har vi satt i den senaste älgskötselplanen. Men egentligen håller vårt område ingen helårsstam, älgarna vandrar in sent på hösten och under vintern. Det gör att vi får tungt betestryck på tall under vintern. Jag tror att om vi ska uppnå den stam som vi vill ha, då behöver vi ha en låg älgstam över både hela vår kommun och intilliggande kommuner. 

Hur ser era rekommendationer ut till jaktlagen?

– Vi har inga restriktioner. Det råder fri avlysning från dag ett. De senaste åren har vi inte haft några tagg-räkningar. Det viktigaste att uppnå är numerären som Länsstyrelsen ger oss. Vi trycker mycket på att inhämta älgobservationer och sånt, för att försöka få ordning.

Hur länge har ni använt dessa rekommendationer?

– Vi har nog kört fem–sex år sedan vi helt avskaffade tagg-räkningen. Det var den sista regeln som vi tog bort. 

Hur har rekommendationerna mottagits av jaktlagen?

– Historiskt har vi väldigt god stämning på våra årsmöten. Alla är öppna för att testa nya saker. Om vi inför något nytt säger vi att vi provar ett år, och om det inte går så gör vi om nästa år. Det har funkat ganska bra.

Har ni gjort några särskilda åtgärder för att få jaktlagen att acceptera rekommendationerna?

– Nej. Till att börja med har vi ett markägarstyrt älgskötselområde, vi har en överrepresentation av markägare i både styrelsen och i skötselområdet, så vi har samma tankar kring det hela. 

Vilka resultat har ni sett utifrån den förändring av rekommendationerna ni gjort?

– Egentligen är det älgobservationerna och antal älgar per tusen hektar som slår lite upp och ner på grund av invandringsälgar. Så även om vi legat på en hög avskjutning tycker vi att vi kanske har den älgstam som vi har haft tidigare också. Det har inte hänt jättemycket. Lite problematiskt dock är kvaliteten på älgstammen, den är sämre än förr. Men så är det för hela södra Sverige, när man prata runt, vi har små kalvar och dåliga tjurar. 

Vad blir nästa steg för att nå en ännu bättre balans mellan foder och vilt?

– Vi är rätt öppna med att inte ge älgen skulden för hela betestrycket. Det är klövviltstammarna som är för stora. Det är för många individer som ska dela, vildsvinen äter örter som älgarna skulle haft, rådjuren tar sen plantor upp till midjehöjd och sen kommer älgen och så hjorten. Stammarna överlag är för stora. Vi har uppe högre avskjutning på mötena. 

Hur arbetar ni med samråden mot markägarna?

– Vi har styrelsemöte på våren, och årsmöte i augusti. Mer än så brukar vi inte behöva i och med att samtliga jaktledare i jaktlagen är representerade. Ofta är det markägare som pratar med jaktledaren, inte mer än så.

Hur samverkar ni mellan ÄSO och ÄFO för att nå länets övergripande målsättningar och ÄFO:s inriktning?

– Egentligen väldigt lite. Vi samverkar i form av att vi gör skötselplanen ihop. Jag tycker väl att det borde varit mer, till exempel borde vi haft mer rådgivning från förvaltningsgruppen för att komma framåt. 

Något mer du vill tillägga?

– Ja, att vi som markägare jobbar hårt med ståndortsanpassning, att föryngra med tall där det ska vara tall och försöker gynna RASE (rönn, asp, sälj och ek). Jag kan förstås bara prata om oss själva, men jag tror att de flesta markägare gör detsamma.