Under senare år har en allt häftigare diskussion förts om läckage av koldioxid i samband med föryngringsavverkning. Utsläppen skulle motsvara så mycket som uppåt 30 procent av Sveriges totala utsläpp av koldioxid. Oenigheten är emellertid stor mellan forskare om hur det ligger till. Här försöker vi reda ut begreppen.

Kolets naturliga flöde i skogsmarken

Från skogsmark sker hela tiden en betydande avgång av koldioxid. Koldioxiden kommer från nedbrytning av organiskt material, till exempel från döda kvistar, barr och rötter. Detta är en välkänd och helt naturlig process. Ett annat ursprung för koldioxid är från trädens egen andning. Träden skickar ned socker (kol) till rötterna vilka behöver det för sin andning - de tar upp syre och avger koldioxid, precis som när vi själva andas.

Vad händer då när man tar bort träd från en yta? Rötternas andning minskar förstås eller upphör helt beroende på hur många träd som lämnats. Nedbrytning av organiskt material i marken fortsätter och kan öka till exempel som en följd av ökad temperatur, eller minska om det blir torrt i markytan. Det finns få försök som visat vad som händer med koldioxidavgivningen från marken både före och efter slutavverkning, men ofta minskar den!

Vid slutavverkningen lämnas grenar toppar och stubbar. Det är betydande mängder kol (motsvarande cirka 100 ton CO2/ha) som därmed tillförs marken, men samtidigt upphör tillförseln av nytt organiskt material under något eller några år. Med tiden ökar tillförseln igen då hyggesvegetation och nya träd etablerar sig. Därför kan det vara svårt att uttala sig om kolbalanser om man inte följer objekten under lång tid. 

Vid avverkning minskar koldioxidupptaget på hygget

När man jämför koldioxidavgång över skog och hygge kan det tyckas som att avgången av koldioxid på hyggen skulle uppstå helt plötsligt som ett resultat av avverkningen. Men det som i själva verket sker är att med virkesuttaget minskar vegetationen som kan ta upp koldioxid vilket leder till att den naturliga kolavgången från hyggesytan under en period kan överstiga upptaget.  

På Södras fastighet Toftaholm har koldioxidbalansen på stormhyggen mätts kontinuerligt sedan stormen Gudrun. Mätningarna visade helt väntat att koldioxidavgången åren efter Gudrunstormen var betydande, men att det efter cirka 8 år var balans mellan upptag och avgång. Träden var då 2-4 meter höga. Därefter har trädens och övrig vegetations upptag varit större än markens andning. Gudrunhyggena har idag kanske Sveriges största nettoupptag av koldioxid – de har blivit en så kallad kolsänka.

På en enskild fastighet slutavverkas i genomsnitt cirka 1 procent av arealen varje år. Sett i ett landskapsperspektiv ”kompenseras” förlusten av koldioxid vid slutavverkning av ett enskilt bestånd av upptaget i andra bestånd. Därför kan man inte tala om kolförluster på enskild fastighet, så länge skogsbruket bedrivs uthålligt. 

Skogsmarkens kolförråd ökar enligt nationella inventeringar

I Sverige följs skogsmarkens kolförråd upp via Markinventeringen, som är en del av Riksskogstaxeringen. Totalt besöks 30 000 permanenta provytor. Det viktigaste resultatet är att i svensk skog är mängden kol i mineraljorden stor och ökande, motsvarande cirka 500 kg koldioxid per hektar och år. Detta gäller skog på mineraljord. Markinventeringen visar således att den blandning av slutavverkning och gallring som tillämpas av skogsbruket resulterar i att kolförrådet i marken har ökat, och enligt prognoser ökar även i framtiden.

En viktig del i argumenteringen kring utsläpp av koldioxid vid slutavverkning är att man kan minska avgången, det vill säga binda mer koldioxid i skog och skogsmark, om man istället tillämpar hyggesfria metoder. Jämförelsen är svår att göra då storskaliga experiment där trakthyggesbruk kan jämföras med hyggesfria metoder saknas. Rättvisande försök är svåra att etablera och måste följas under lång tid för att ge trovärdiga resultat. Gemensamt för hyggesfria metoder är dock att skogsproduktionen som regel minskar jämfört med trakthyggesbruket och därmed minskar också koldioxidupptaget. Därför kommer resultatet, sett över en fastighet eller landskap, bli att mindre mängd koldioxid tas upp vid en övergång till hyggesfria metoder. Jämförelsen förutsätter att virkesuttagen är likvärdiga. Att sluta med trakthyggen och gå över till hyggesfria metoder ger således inga långsiktiga fördelar vad gäller koldioxidbalans.