Att skadeläget ligger fortsatt högt på cirka 15 procent vilket är tre gånger högre än acceptabel nivå enligt Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och skogsnäringen är inte helt oväntat.

– Det var tyvärr relativt väntat utifrån de rapporter som vi fått under senvintern och våren, även om vi såklart hade hoppats på en fortsatt positiv trend från förra året, säger Johan Frisk.

Han konstaterar emellertid att det finns ett antal ljusglimtar i årets inventering, något som han gärna vill lyfta.

Fokus på tall redan för åtta-tio år sedan

– Trenden att skogsägarna föryngrar allt mer med tall håller i sig. Och det är förväntat, men ändå ganska intressant, eftersom det finns en tidsförskjutning här. Det som skogsägarna gör idag, det syns i Äbin först om tre-fyra år i bästa fall, där markerna är bördiga. På mindre bördiga marker syns detta först om sju-åtta år eftersom medelhöjden i Äbinungskogarna är drygt två meter.

Slutledningen som kan dras av årets resultat är därför att skogsägarnas ökade fokus på tallföryngring satte igång redan för åtta-tio år sedan. 

– Det stämmer väl med vår statistik över plantförsäljning, men de senaste årens tallföryngringar kan vi inte se i Äbin än. Vi hoppas att dessa föryngringar klarar sig bra och då bör vi kunna se ytterligare acceleration av tallandelar i Äbin kommande år. 

Uppåt för RASE

Skadenivån då? Som stabiliserat sig på en alldeles för hög nivå, trots att det fanns förhoppningar på att de skulle sjunka.

– Vi hade ju hoppats på ett annat resultat, att den positiva trenden från förra året skulle fortsätta och börja närma sig målnivån på fem procent. Det är bekymmersamt att vi inte tycks komma ner i skadenivå, särskilt med tanke på alla unga tallföryngringar som är på väg upp. Dagens förvaltningsmodell hanterar bara älgstammen och regleringen av den är förstås viktig att fokusera på, men egentligen borde alla hjortdjur som nyttjar foderresursen ingå, även om det är älgen som står för merparten av skadorna som mäts i Äbin. Här måste vi adressera problemet som en helhet. Tallungskogarna blir mer känsliga för viltbete när det totala betestrycket är hårt också i lägre nivåer, såsom bärriset och buskskiktet. Som läget är just nu behöver därför avskjutningen av allt klövvilt öka generellt, dock lokalt anpassat efter förutsättningarna, om vi ska nå önskad balans mellan skogsproduktion, mångfald och betesskador.

Men trots att vi ännu inte fått bukt med betesskadorna finns det ytterligare ljusglimtar i årets inventering. En sådan är en oväntad och uppåtgående trend för rönn, asp, sälg och ek (RASE).

– Eftersom vi vet hur viktiga dessa arter är som trädbildande individer för den biologiska mångfalden i skogen och som viltfoder är det glädjande att se att konkurrensstatusen ökar. 

Ökad andel oskadad tall

Den andra positiva överraskningen handlar om att andelen oskadade tallar har ökat. För den som fått sin tallplantering nedbetad kanske detta känns som en klen tröst, men Äbin visar att tallar som förblivit obetade nu ökar i landskapet. 

– Vi har inte analyserat vad det beror på, men oavsett orsaker är det glädjande och dessa oskadade tallplantor kan förhoppningsvis komma att forma en del av morgondagens skogar. Jag hoppas att den trenden består även om det är långt kvar till målet att sju av tio tallplantor är oskadade när hela betesfönstret är avklarat och ungskogen är fyra-fem meter hög. 

För att klara det målet bedömer Skogsstyrelsen att minst 85 procent av stammarna borde vara oskadade i Äbin eftersom betesinventeringen återger läget vid drygt två meters höjd, då det återstår några år till av bete. 

– Dessutom vet vi att det även tillkommer en liten del skador efter fem meter, främst i form av barkgnag. Om vi summerar årets resultat finns det en del siffror glädjas över, men tyvärr är det fortsatt oroande och dystra skadenivåer som måste föranleda ytterligare åtgärder, sammanfattar Johan Frisk årets inventering. 

Så funkar Äbin

Hur funkar Äbin egentligen? Vem bestämmer var och hur mätningarna ska göras och går det att lita på dem? Södra Kontakt tog kontakt med några av dem som jobbar med älgbetesinventeringarna för att reda ut begreppen.

Christer Kalén, Skogsstyrelsen är inventeringsledare och ansvarar för instruktioner ut till inventerare samt metodik, resultat och rapportering.

Det heter Äbin, älgbetesinventering, men är det verkligen bara älgbetesskador som registreras?

– Nej, vi kan inte avgöra vilket hjortdjur det är som orsakat skadorna. Men vi har utformat inventeringen så att det i huvudsak är älgskador som vi fångar in. Vi vet att exempelvis rådjur betar upp till en meter, så vi mäter i bestånd som är 1-4 meter höga i medelhöjd. Men man kan inte se på betesskadan om det verkligen är en älg som står för den. Andra studier har dock visat att merparten av betesskadorna på tall orsakas av älg (DNA-analyser 2021 visade 97 procent).

Varför görs Äbin och vad ska man egentligen ha resultatet till?

– Äbin är till för att anpassa tätheten på antal hjortdjur i skogen. Vår viltförvaltning är utformad på ett sådant sätt så att markägarna ska beskriva tillståndet i skogen. Sedan är det tänkt att jägarna ska ta hänsyn till detta och ansvara för att begränsa mängden hjortdjur så att markägaren inte drabbas av alltför höga skador i skogen.

Fångar vi hela viltskadebilden i skogen med Äbin?

– Nej. Vi vet att det finns skador även i yngre (lägre) bestånd. Till exempel kan rådjur kan beta nyplanterade plantor, det fångar vi inte i Äbin. Barkgnag som drabbar äldre bestånd och som kan vara väldigt omfattande i delar av landet fångar vi heller inte in. Äbin fokuserar på tall i ungskog. 

Hur väljer ni ut de ytor som ska göras? Är det slumpen som avgör?

Ja. Målet är att se statistiskt hur många tallstammar som finns i ett visst område och hur många av dessa som är skadade. För statistikens skull måste vi göra stickprov, vi kan ju inte mäta på alla tallar i området. Man lägger ut ett antal rutor, en kvadratkilometer stora, i området som ska inventeras. Sen handlar om att hitta alla ungskogar med en medelhöjd på 1-4 meter i den aktuella rutan. Därefter mäter vi i provytor i ungskogarna. När ett visst antal rutor mätts, får vi ett relativt stabilt medelvärde över hur det ser ut i området som helhet.

Det pratas om att Äbin inte stämmer, att inventeringen utförs lite godtyckligt och att skadorna inte är så stora. Din kommentar till den åsikten?

– Vi har jobbat väldigt hårt med kvalitetssäkring i alla led i Äbin och vi arbetar med kontinuerlig kvalitetssäkring för att få så objektivt och statistiskt vederhäftigt underlag som möjligt.

Johan Vestin, vd på Foran, ett av de företag som utför älgbetesinventering. 

– Även om ÄBIN betyder ÄlgBetesINventering, så är det inte det idag. Klövviltsskadeinventering vore mer korrekt, även om namnet är ÄBIN och där älgen är den största skadegöraren inom detta höjdintervall.

Hur går en inventering till? Skriver man på papper eller hur gör man?

– Det är en ganska lång kedja med aktiviteter som ingår, ett gediget arbete. Skogsstyrelsen gör lottningen, 200 km-rutor per Äfo, samt tilldelar dessa ett lottat löpnummer. Sedan gör vi förarbetet att granska om dessa innehåller ungskogar som uppfyller Äbin-kriteriet. Detta görs i nummerordning till dess att vi har tillräckligt många rutor för att genomföra inventeringen, 45 rutor plus ett antal reserver. Under fältarbetet samlas sedan data in på bestånds- och provytenivå för samtliga ungskogar som uppfyller kriterierna inom dessa kilometerrutor. Digitala fältstöd används för navigering, göra logiska kontroller och undvika feltryckningar.

Är det samma ytor som inventeras år från år?

– Det beror på, det kan det bli även om det är osannolikt och sker bara i mindre grad. Då måste samma kilometeryta lottas ut och samma yta måsta vara inom 1-4 meter höjd och inte växt sig högre.

Hur utbildar ni de som ska utföra inventeringen?

Det är personer som jobbar inom skog, som arbetar med inventeringar dagligen, Äbin är bara en av dem. 90 procent av våra inventerare är återkommande år från år, så de bygger mycket erfarenhet över tid. 

– Det finns flera typer av utbildningar och kalibreringar. Skogsstyrelsens webutbildning om Äbin och hur man gör är en. Sen får man utbildning i fält innan man börjar arbeta, där vi går igenom alla moment. Skogsstyrelsen har tagit fram kalibreringsytor där alla inventerare bedömer samma träd och samma skador, så vi ser hur duktiga vi är. Så det handlar hela tiden om lärande och ständig förbättring.

Johan Truvé, Svensk Naturförvaltning som utför älgbetesinventering. 

Hur utbildas de som ska utföra inventeringen?

– Först behöver man ha vissa personliga egenskaper och en grundkompetens så att man kan genomgå och tillgodogöra sig utbildningen. Man måste kunna vara på resande fot, ta vara på sig själv, navigera i landskapet och kunna arbeta utomhus hela dagar i regn, snöglopp och tryckande värme. Vi ser gärna att man har någon form av utbildning som är anpassad för ändamålet. De flesta har högskoleutbildning inom skogsvetenskap eller biologi. Sen får de utbildning hos oss. Där görs också en lämplighetsbedömning. I regel får nybörjare gå bredvid en erfaren inventerare ett par dagar. Sen finns också Äbin-skolan som är Skogsstyrelsens digitala webbaserade utbildning, den ska man ha gått. 

– Vi har även löpande kontroller av de data våra inventerare samlar in som en del i kvalitetsrutinerna. Ibland görs också kontrollmätningar för att säkerställa att inventerarna följt instruktionen.

Det pratas om att Äbin inte stämmer, att inventeringen utförs lite godtyckligt och att skadorna inte är så stora. Din kommentar till den åsikten?

– Jag tycker att det är sunt att vara skeptisk. Men många som är kritiska känner inte till vilket arbete vi faktiskt lägger ner för göra mätningarna så korrekta som möjligt. För vår del, som objektiva mätkonsulenter, är det viktigt att ha förtroende för våra mätningar, att är vi är oberoende och tar fram objektiva mätresultat. Det är ju det vi lever på. 

Många säger: ”Så här ser det inte ut hos mig” – din kommentar till det påståendet?

– Det har jag inget att invända mot… Äbin är en medelvärdesbeskrivning över rätt stora områden. Det handlar om hur det ser ut i genomsnitt över 50-150 000 hektar stora ytor. Genomsnittsinnehavet hos en Södramedlem ligger på 30 till 50 hektar och man gör ofta sin bedömning från hur det ser ut på de egna markerna. Det finns avdelningar som är helt oskadade och andra där varenda träd är skadat av bete. 

Kartorna i resultatrapporten visar olika färger. Hur ska detta tolkas, är skadesituationen acceptabel i de ljusare delarna?

– Så behöver det inte vara. Färgerna speglar hur skadorna ser ut på tall, det kan vara så att det inte finns tall i de områdena… egentligen borde man kanske ha underlag som även beskriver tallförekomsten i området. Kartor är svårtolkade och det är lätt att göra egna tolkningar om man inte vet vilka underlag som använts och vad man vill beskriva. Färgerna ger ändå en indikation på var man har högre betestryck på tall, relativt inom området. 

Kan man inte redovisa mer lokala siffror, exempelvis per inventerat ungskogsbestånd?

– Jo, det kan man göra. Men då får vi gå tillbaka med syftet med Äbin: Att göra medelvärde av älgförvaltningsområde. 

Du reglerar inte älgstammen på skogsbeståndsnivå utan på populationsnivå och det är inte ändamålet med mätningen. Sen kan det vara intressant för enskilda markägare att veta hur skadad den egna skogen är. Men den här mätningen är inte anpassad till det. Här handlar det om stickprov som är anpassade till att beskriva hur det ser ut över större områden.

Läs gärna mer 

om både metodik och resultat här på www.sodra.com/skogochvilt och på skogsstyrelsen.se, sök på "Äbin".