Han plockar fram ett litet oansenligt häfte: SNV PM 485 Rapporter angående försök med samordnad Älgjakt i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län, författat av Finn Stålfelt, Ingemar Norling med flera.

– Här finns en massa statistik från åren 1967-1973, säger han och berättar om den stora undersökning som legat till grund för statistiken.

Boken fick Olle när han jobbade som pressekreterare hos dåvarande  jordbruksministern. Han har således ett långt engagemang i jakt- och skogsfrågor.

Anledningen till att vi träffar Olle och hans vän Per-Ove Hemmingsson, också han skogsägare med lång erfarenhet av jakt, är projektet Kraftsamling Tall. I tidigare nummer av Södrakontakt har vi följt projektet och kunnat konstatera att markägarna numera är duktiga på att plantera tall på tallmark. Samtidigt har man ännu inte lyckats få ner  viltskadorna till projektets önskade mål på max fem procent i minst hälften av älgförvaltningsområdena i Götaland. Den i dramat utpekade boven är älgen. Men det är inte hela sanningen och det är här statistiken om slaktvikterna kommer in.

Historien spelar roll

– Om man jämför då och nu har slaktvikterna på älgkalvar och fjolingar tappat mellan tjugo och trettio procent och ibland ännu mer, säger Olle Granath, och visar på statistik  från Viltdata.

– Det är stor skillnad, håller Per-Ove Hemmingsson med om, och varför är det så? Jo, för att vi har mer djur i skogen.

De båda herrarna har över femtio års erfarenhet av skog och jakt. De minns rådjursexplosionen efter att rävskabben decimerade rävstammen på åttiotalet.

– Tidigare hade räven tagit 50-60 procent av rådjurskiden. Efter skabben ökade rådjursstammen delvis på grund av att det fanns så bra mat. Vi kan konstatera att vi inte klarat av viltförvaltningen, slår Per-Ove fast.

Sämre näring ger lägre slaktvikter

Men vi kan heller inte skylla allt på rådjuren. Hjortdjur och vildsvin har sin del i skulden.

– Och det var varit mycket fokus på älg och vildsvin, det har överrumplat oss på något vis. Vi har inte hunnit med att trycka tillbaka viltet, erkänner Per-Ove.

Älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Alla konkurrerar de i viss mån om samma mat.

– Bärris och rallarros är viktig föda, säger Olle.

Rådjur och hjortdjur äter gärna de låga växterna och älgen hinner inte med utan får hålla tillgodo med tall som har lägre näringsvärde. Detta återspeglas i slaktvikterna.

Stora konsekvenser när maten inte räcker

Hemma hos Per-Ove finns mellan tre- och fyrahundra får.

– Får och rådjur är ganska lika. Det ser vi ute på våra vallar nu. Fåren går ut och söker de nya skotten på vallarna, likadant gör rådjuren.

Ingen skulle ens komma på tanken att släppa in ytterligare tre-fyrahundra får i Per-Oves hage. Men i skogen är det en helt annan historia.

– Bra foder ger bra vikter. Honan får mat och kalven kommer igång, säger Olle och pekar på konsekvenserna som blir när maten inte räcker till:

– Små hondjur brunstar i regel ett år senare om man jämför med tidigare. Enligt forskningen från 1967-1973 gick närmare nittio procent av kvigorna i brunst som ettåringar och blev i stort sett dräktiga i samma utsträckning. Idag är förhållandet tvärtom.

Han konstaterar också små hondjur föder färre och mindre kalvar och blir därmed mindre produktiva, vilket inverkar menligt på hela stammen.

– Älgar och övrigt hjortvilt saknar i regel en energi- eller fettreserv inför vintern. En svår vinter med mycket snö och långvarig kyla kan medföra stor dödlighet.

Olle och Per-Ove pratar många minnen om hur regelverk och synsätt förändrats över tid. Idag är vi vana vid mycket vilt i skogen. Men överflödet av vilt har ett pris. Och det är viltet som betalar.

– Om folk bara kunde förstå att rådjuren och älgkalvarna inte mår bra, säger Olle.

– Vi måste få ner det totala klövviltstrycket, konstaterar Per-Ove.