Myt 1: Fjolårskvigor är alltid produktiva

– Nej. Ganska många jägare som fällt ett mindre och ensamt hondjur tror att de fällt en fjolårskviga. Det kan visserligen fortfarande vara en kviga, men det är inte nödvändigt en fjolårskviga. Man behöver titta på könsorganen och åldersbestämma djuret. En god och fin livsmiljö med gott om mat gör att andelen produktiva fjolårskvigor ökar, de behöver nå sin matchvikt för att bli produktiva.

Myt 2: Älgkor får kalvar varje år

– Nej, det är inte säkert. Om en ko fött upp två tjurkalvar ena året kan hon vara rätt slutkörd. Det är inte säkert att hon hinner återhämta sig efteråt och då går hon inte i brunst den hösten. Det innebär att hon går tom året därpå. Men sen har hon alla möjligheter att få tvillingar år tre.

– En liten skruttig kviga kan ta flera år på sig att bli könsmogen. Ett tränat öga kan möjligen se skillnad på en liten skruttig kviga som är en belastning och en fin ko som håller på att äta upp sig. Det är bra att kunna vara selektiv och spara rätt djur. Men som jägare har man inte alltid många sekunder på sig att avgöra vilken typ av hondjur det är. Det är en jättesvår situation för jägaren.

Myt 3: Älgar är stationära

– Ja (och nej). Älgar är ganska ortstrogna, men det beror mycket på vilken typ av miljö de är i. En del är väldigt stationära, andra har migration som i Den stora älgvandringen. Det är rätt intressant, älgar vandrar både i norra och södra Sverige, men inte lika långt i södra delen av landet. Sen finns det de som knappt rör på sig. Om de har goda livsvillkor har de inga behov att flytta sig till vintern. Framförallt under vårkanten vill älgkorna gå till områden som är optimala att föda upp sina kalvar i.

Myt 4: Kon väljer tjur

– Ja, det finns tecken på att det är så. Det finns förstås båda delarna, men kon kan göra ett aktivt val och välja den tjur som luktar bäst och ser finast ut. En stor tjur har stora testiklar och stor hormonproduktion. Då luktar han bättre. De stora tjurarna är också mer aktiva och skapar fler chanser att hitta lämpliga kor att para sig med.

Myt 5: Små tjurar springer mest

– Nej. De är de äldre som investerar mest i brunsten. Unga tjurar har inte samma könsdrift som de stora och tunga tjurarna.

Myt 6: Häradsbetäckare förekommer

– Nja, det är inte speciellt vanligt. De klarar helt enkelt inte av det rent fysiologiskt. Våra älgtjurar är inte anpassade att betäcka flera kor under kort period. Älgen har relativt små testiklar i förhållande till sin kroppsvikt. En stor tjur i ett stort område kan visserligen betäcka flera kor, men inte så många som vi tror. Dels ska de hitta den brunstiga kon, sen ska de uppvakta den, vänta tills de är redo och sedan bestiga kon några gånger. Sen måste de hitta nästa ko och upprepa proceduren. Det kallas sekventiell polygyni.

Myt 7: Gallkor förekommer

– Nej. Ser man en ko som går tom tror man att hon inte är produktiv. Det är en myt. Hon kan ju haft tvillingar året innan. Sterilitet eller infertilitet hos älg är extremt ovanligt, för att inte säga obefintligt. De allra flesta hondjur som skjuts i tron att de är gallkor är kvigor som inte fått sin första kalv ännu. Det kan också vara kor som mist sin kalv. Kalvdödlighet sommartid är ett faktum i södra Sverige där älgarna är lite stressade i sin livsmiljö.

Myt 8: Det föds fler tjurkalvar

– Ja, det gör det. Rent evolutionärt är det lite häftigt, men så är det. Tjurar går åt i snabbare takt. Precis som hos människor är handjuren lite mer dumdristiga och har kortare livslängd. Älgkor däremot kan vara produktiva i tjugo år, det är de som är ”capital breeders”.